Grundträning är den elementära utbildningen av hunden, där man bygger en bas för såväl känsla, motivation och attityd som självförtroende, samarbete och verktyg i kommunikationen. I grundträningen ingår ett antal områden, och jag tänkte här skriva om två av dem: omvänt lockande och releasekommando. Övriga områden återkommer jag till längre fram.
Omvänt lockande är en visuell signal där vi på ett enkelt och positivt sätt kan förklara för hunden vad vi vill att den ska göra. Genom att hålla belöningen synlig bekräftar vi för den att den gör det beteende vi önskar, och när vi gömmer belöningen (exempelvis stänger godishanden eller lyfter undan/gömmer leksaken på bröstet) så visar vi att det inte var det beteendet vi ville att den skulle göra.
Foton: Moa Waern
Till en början ska vi bara lära hunden själva principen, men när den har lärt sig det kan vi använda omvänt lockande i mängder av situationer i vardagen samt vid inlärning och träning. Det här verktyget ökar möjligheten att kommunicera med hunden på ett positivt, tydligt och effektivt sätt.
För att verktyget ska fungera fullt ut behöver hunden också lära sig konceptet med releasekommando, det vill säga en starkt laddad belöningssignal som betyder “nu kan du sluta med uppgiften och börja engagera dig i belöningen” (eller “sluta jobba – börja festa!”). Hunden ska alltså reagera på signalen (som kan vara ett kort ord, exempelvis “ok”, “japp”, “yes” eller liknande – använd inte “varsågod” om du använder det slentrianmässigt i vardagen, releasekommandot ska vara högt laddat och förknippat med fokus och arbete). Hunden ska reagera omedelbart och utan att tveka när den hör signalen, och den ska också i slutändan veta att den ska (och ha självkontroll nog att) vänta på signalen. Allt detta bygger vi givetvis upp gradvis för hundens förståelse och förmåga.
När omvänt lockande och releasekommandot sitter kan detta användas exempelvis vid nyinlärning, finslip av detaljer, fokusövningar, störningsträning, uthållighetsträning, övningar för självkontroll och så vidare. Detta är en stor del av hundens grundträning och bidrar till en god kommunikation i såväl vardag som träning för hundsport. Principen kan också användas när maten ska serveras, för att hunden inte ska rusa ut genom dörren, hoppa ut från bilburen eller för att få hunden att inte hoppa på oss när vi kommer hem. Det går oerhört snabbt att förklara för hunden vad vi vill och detta genom att inte säga ett enda ord till hunden. Vi minskar på tjat, negativa känslor och förbudsträning.
När du använder omvänt lockande är du tyst, det vill säga du säger inte “stanna” “nej” eller liknande utan jobbar visuellt med feedback till hunden. Ta fram det hunden vill ha när den gör rätt och ta undan/göm snabbt det hunden vill ha när den inte gör det du hade tänkt. Det viktigaste är att snabbt ge feedback till hunden (exempelvis öppna godishanden) när hunden gör rätt, för att det ska bli tydligt och hunden lättare ska förstå. Just godis i handen är en bra övning att börja med för att lära hunden (och dig) principen, och då är första kriteriet bara att hunden inte ska ta godisen ur din hand utan avvakta. Hunden blir delaktig i träningen och er kommunikation förbättras. Se filmklippet nedan för exempel på detta:
…och planera träning inför ett potentiellt mästerskap.
Lexus och jag är med i svenska HtM-landslaget även 2021. Trots att ingen kan sia om hur läget ser ut i juni måste träningen ändå läggas upp som om. Arrangören för VM i Tjeckien har försiktigt börjat lägga ut lite info vilket kom som en läglig reminder. Det kan kanske vara en svårighet att träna målmedvetet inför en potentiell tävling, men jag ser en strukturerad och tydlig plan som ett bra hjälpmedel. Inte tänka så mycket, bara göra.
Vi har pausat under vintern och mest bara nöjes- och underhållstränat. Det har varit bra för oss båda, men nu är det dags att veva igång maskinerier igen! Här berättar jag mer om hur jag tänker kring uppstart av träning och hur jag planerar en vanlig träningsvecka.
Mål och planer inför större tävlingar
Hur lägger jag då upp målsättning och träning inför exempelvis större tävlingar? Som nu, efter en längre paus, så smyger vi igång lugnt. Jag förutsätter inte att vi är där vi var när vi slutade, utan fokuserar på att stärka självförtroendet hos oss båda, väcka lusten och säkerställa att grunderna sitter samt fånga upp var det brister. Detta pågår under ett par veckors tid och när vi fått rätt feeling påbörjar vi en mer strukturerad träning.
Grundstrukturen per vecka, som kan ändras vid behov, ser ut så här:
◦ 4 pass HtM med olika fokus (exempelvis detaljer, kedjor ur programmet, helhet, uthållighet etc). ◦ 2 pass styrka och rörlighet. ◦ 2 pass kondition. ◦ Om möjligt, något pass som bryter ut men som är bra både fysiskt och mentalt, exempelvis nosarbete av något slag eller parkour.
För min egen del satsar jag nu på fem fyspass per vecka för att hålla mig i trim både fysiskt och mentalt.
Målsättningen inför en tävling är avhängigt var vi står idag och hur förutsättningarna att lägga upp träningen fram tills dess ser ut. På varje tävling har jag ett för-dagen-mål som baseras på var vi är just då och vad jag kan förvänta mig av mig själv och Lexus vid det aktuella tillfället. Det blir då lättare att hålla fokus och inte ställa orimliga krav som förstör känslan. För-dagen-målet är sällan synonymt med slutmålet.
Om tävlingarna kommer igång under senare vår så har vi förhoppningsvis möjlighet att åka på i alla fall två tävlingar. Det är viktigt för att få den träning som bara en tävlingssituation ger, och för att kontrollera en hel del saker i träningen. Varje tävling kommer alltså att ha sitt eget för-dagen-mål som skiljer sig åt, beroende på vad som är viktigast att vi sätter för utvecklingens skull. Efter varje tävling sker i regel en justering av träningsplanen och vad vi ska fokusera på. …och så nära bilden av slutmålet som möjligt vill vi förstås hamna om vi kommer iväg på VM i juni.
Om situationen tillåter åker vi tillsammans med landslaget och tävlar VM i juni.
Här kommer ett blogginlägg med ett ämne som jag inte är den första att skriva om, men jag skriver utifrån mitt perspektiv och de hundar jag själv haft eller har. Hur ser jag på metoder och förhållningssätt kontra den hundras man jobbar med?
Raskunskap och -erfarenhet är ett bra utgångsläge. Att i teorin känna till rasens ursprungliga arbetsuppgift(er), användningsområden (usch, känns inte helt 2000-talsaktigt att säga att man “använder” hunden, men jag låter den passera) och vilka egenskaper som genom selektiv avel främjats. Ur den kunskapen kan man få vägledning kring vilka karaktärsdrag som kan väntas framträda och utifrån det fundera kring vad man kan ha för nytta av det i träningen liksom hur man behöver träna för att inte få bekymmer i olika sammanhang.
Individen kontra “rasstandard”
Sen har vi förstås individen. Det finns jakthundar som sakar jaktlust. Vallhundar som är ointresserade av att valla. Draghundar som föredrar slakt koppel. Egenskaper och intressen kan i olika hög grad lockas fram eller hämmas. Ju tidigare man börjar och ju mer fingertoppskänsla man har, desto bättre går det – förutsatt att hunden är mottaglig. Inom många raser ser man en tydlig linje i hur de fungerar i träning och andra sammanhang, men i somliga raser kan det spreta fascinerande mycket. Oavsett om vi står med en rastypisk individ framför oss eller inte, så behöver vi studera och interagera med vår hund för den individ den är. Och med en målbild av vad vi vill uppnå i träningen. Just att lära känna sin egen individ, dess styrkor, sårbarheter, karaktärsdrag och intressen, är det jag lägger mest fokus på i början med en hund och det ingår som en betydande del i mina valpkurser. Men det får bli ett senare inlägg, det här var tillägnat vilka generella skillnader och särskilda egenskaper jag själv upplevt i de raser jag har eller har haft.
Dvärgpischer, border collie och greyhound.
Mina egna hundar
Jag är uppväxt med hundar. Collie, springer spaniel och blandras var de hundar jag hade förmånen att växa upp med. Då levde jag med hundarna utan någon specifik tanke på träning. Jag kommunicerade med dem på det okomplicerade, rena och naturliga sätt som barn ofta interagerar med djur. De hundar jag haft i vuxen ålder och som jag tränat med mot specifika mål i vardag eller momentmässigt har varit av raserna schäfrar, dvärgpinscher, greyhound och i dagsläget border collie och (jakt)labrador. Alla har de haft sina fördelar i träningen, och utmaningar. Båda schäfrarna var väldigt öppna och tillgängliga, och hade otroligt lätt för ordförståelse. De lärde sig “svenska” nästan av sig själv. Den första hade problem med sig från sitt tidigare liv vilket gjorde att allting inte fungerade med andra människor, men i samspelet med sina närmsta var det en kommunikation som flöt otroligt fint. Den andra schäfern var också en omplacering som troligtvis hade fått för lite av allting, både aktivering och struktur, så han var en enorm utmaning i vissa situationer men fortfarande otroligt fin i kommunikationen. Båda hade en hög arbetsdrift och belöningen var inte det primära utan jobbet i sig var belönande. Speciellt Kim, min första schäfer, ville inte ens ta belöningar om han inte hade jobbat sig till dem. Ingen av dem låg på gränsen till för mycket som jag upplever att många schäfrar gör, och de var inte alls pipiga utan generellt mycket lugna och balanserade individer med hög motor och arbetskapacitet.
Kim, schäfer
Sandor, schäfer
Dvärgpinschern var mycket mer mild i sin approach än vad rasen generellt representerar, men han hade fortfarande den karakteristiska energin, kvickheten och väldigt höga godismotivationen som gjorde honom lättränad. I vardagen var han lättsam men ville alltid vara nära och hade separationsångest, ville aldrig vara ensam. Det jag fick jobba med i träningen var stadga och att samla tankarna, och att inte låsa sig vid belöningen utan att vara medveten om vad han egentligen gjorde. Kunde jag balanserade på den nivån så var han lättlärd och lättmotiverad. Det gällde att vara tydlig i träning, både med upplägg, belöningar, belöningssignaler och så vidare, och bäst resultat, känsla och energi fick jag om jag visade vad jag ville att han skulle göra. Det var i samband med denna hund jag upptäckte fördelar med att visa hunden kontra frishejping. Föremålsintresset var lågt så det tog flera år innan jag lyckades få honom att kampa och greppa något föremål. I övrigt var han med på vad som helst och vi tävlade agility, lydnad, rallylydnad, freestyle och HtM. Det här var en hund som ALDRIG blev trött. Jag tror aldrig att jag lyckades träna slut på energin. Han var väldigt observant och inlärning genom härmning fungerade fint med honom. Otroligt rolig att träna!
Sandor, schäfer och Nevill, dvärgpinscher.
Nevill
Greyhounden flyttade egentligen till oss för att vara sällskap och motionskompis. Jag hade inga ambitioner att träna målmedvetet eller tävla. Började bara med min vanliga grundträning för att den är både rolig och praktisk för vardagen – vem vill inte ha bra kontakt och samarbete med sin hund oavsett vad eller hur den ska träna sedan? Det enda vi tränade på var kontaktleken och ingångar under det första halvåret, utöver vardagsträning att kunna vara lös överallt och så vidare. Sen fick jag för mig att ta med henne på en tävling när Nevill ändå skulle tävla, och plötsligt var hon en tävlingshund som älskade både träning och tävling. Under hennes karriär hann vi med att komma upp i avancerad klass i rallylydnad och tävlade sig till championatet i HtM samt kvalade och deltog vid ett par SM i HtM. Med Lillibi behövde jag förklara saker tydligt, ta en sak i taget och inte jobba för länge varje gång. Den mentala uthålligheten tog tid att bygga upp och det märktes när energin tog slut i huvudet, då fejdade hon ut och “fattade ingenting”. Det tog längre tid att lära in saker och ordförståelse var svårt, men hon hade alltid en glädje och ett engagemang i träningen. När hon väl hade lärt sig något så satt det som berget! Till hennes stora förtjänst hörde att hon var otroligt okänslig för störningar. Andra människor, hundar och tävlingsplatser påverkade inte hennes förmåga att jobba. Inte ens efter att hon blivit attackerad av en annan hund och fått sy och lägga dränage. Den här typen av hund är avlad för att jobba självständigt och man kan inte “ta för givet” att hon ska göra det jag ber om ur en drift att vara till lags som många andra hundtyper. Därför behövde jag alltid vara utrustad med en bra belöningsstrategi. En tydlig träning, riktigt bra belöningar och mycket tålamod från min sida tog alltså denna hund otroligt långt i träningen – det fick henne att älska att träna! I vardagen var hon en fantastiskt trevlig individ både hemma och ute på äventyr. Smidig och generellt mycket trevlig att ha att göra med.
Lillibi, greyhound, med några av sina utmärkelser från hundsporter.
Lexus som jag har nu är en border collie, och precis som alla andra hundar jag haft är han synnerligen mild jämfört med många andra rasfränder. Måhända att mitt eget lugn smittar av sig, eller så har jag helt enkelt haft förmånen att få individer som passar mig som person. Lexus är ändå rastypisk på många sätt. Han är arbetsvillig, har så kallad “will to please” och mycket motor i jobbet. I vardagen är han lugnet själv. En lättillgänglig och känslig individ som läser av omgivningen inklusive mig och det krävs bara små signaler från oss båda i kommunikationen. I detta ingår att han läser av känslor, både hos mig och hos andra människor, och han vill gärna “fixa” det som behöver fixas. Känsligheten är både en förtjänst och en utmaning, förstås. Om jag sköter mina kort rätt så kan vi utföra precis vad som helst, men om jag ställer fel typ av krav, för höga krav, är otillgänglig eller i fel sinnesstämning så fungerar det inte alls. Eftersom arbetsmoralen är så hög så kan det hos en sån här hund vara lite svårare att märka av när uthålligheten tar slut. De slutar ju liksom inte jobba. Man får istället vara observant på andra tecken, så som energinivå som förändras, ofta kanske höjs mot gränsen till stress. Fler felbeteenden i träningen. Mer “desperation”, ja fel känsla helt enkelt. Det här är den hund som har varit allra svårast att tävla med av mina hundar på grund av störningskänslighet, men det vägs förstås upp av alla andra styrkor. Miljö- och störningsträning är något jag hela tiden måste lägga tid på. Det är ingen slump att många som satsar högt inom hundsport vill ha en vallhund, gärna en border collie. Med rätt handlag är det en riktig arbetsmaskin som levererar engagemang och kvalitet. En lojalitet som sträcker sig längre än man kan föreställa sig. Snabblärd, på gott och ont, och en smidig kropp som (när den är i bra form) kan utföra många olika typer av arbeten. Arbetet i sig är belönande för Lexus, och jag upplever att belöningarna i träningen mer är för vägledning – som en tydlig signal att han gör det jag tänkte mig – än enbart lön för jobbet. Det gäller att som border collie-förare öva upp många olika förmågor, finkänslighet, tydlighet och en kvickhet för att kunna fånga de beteenden man vill ha och förebygga problem som kan dyka upp om man inte är observant. Lexus har några beteenden som kunde ha blivit problematiska om jag inte uppmärksammade dem och hämmande dem redan från början. Lexus har tränat och tävlat flera olika sporter så som lydnad, rallylydnad, agility (bara tränat på enkel nivå, ej tävlat), freestyle och HtM, och tränat vallning och barmarksdrag utan tävlingsambitioner. Vi lägger mest fokus på HtM just nu där vi representerar svenska landslaget och förhoppningsvis har några mästerskap framför oss under året om bara läget vänder och världen öppnar igen. Oavsett träningsegenskaper och dessa kvalitéer så är Lexus som person den allra första fördelen för mig. Att ha en så omtänksam, mjuk och kärleksfull individ i sitt liv är det allra bästa med honom.
Lexus, border collie, jobbar.
Jag tränar nu också labradoren Enya som bor i familjen. Hon är av jakttyp, och man kan väl säga att vi är i början av vår träningsresa tillsammans. Det här ska bli en otroligt intressant process att följa och det jag hittills sett är mängder av förtjänster i form av arbetsvilja, energi och positivitet. Det är en ung individ som fortfarande har mycket myror i brallan och svårt att hålla fokus på en sak en längre tid. Därför jobbar vi just nu mest med stadga, att bygga relation och skapa gemensamma verktyg i träningen för att hitta rätt känsla. Kroppstypen är mer stabil jämfört med Lexus, så rent fysiskt tar vissa övningar längre tid att bygga upp. Vi kommer därför lägga en del tid på att utveckla de fysiska förutsättningar. Hon är otroligt stark och explosiv, men behöver jobba upp en del rörlighet och kroppskontroll för att mer avancerade övningar ska fungera längre fram. Vi jobbar nu alltså mest med grunder och jag har smugit igång med lite positionsinlärning inför HtM, även om vi inte helt bestämt vad vi ska satsa på. Givetvis har hon en fantastisk kapacitet med nosen, och även om jag tränat lite nosework så är det främst husse som jobbar med spår och sök-aktiviteterna.
Enya, labrador retriever (jaktlabrador)
Tänkbara raser
Vilka hundar skulle jag kunna tänka mig som framtida ras då? Jag är väldigt nöjd med den konstellationen vi har nu. Men visst finns det raser jag är nyfiken på, raser jag skulle vilja ha igen och så planeras det förstås för nästa valp som ska få flytta in. Jag tyckte väldigt mycket om schäfrarna vi hade och om jag visste att jag fick en individ som var bra mentalt och fysiskt så skulle jag gärna ha en schäfer igen. Men det är inget som är aktuellt utan mer en känsla, kanske en saknad av de individer jag hade. Greyhound kommer jag absolut ha igen! Jag är verkligen förtjust i vinthundar och just greyhounden känns som en ras som passar mig väldigt bra. Border collie är också en ras som passar mig som person och mina egenskaper. Även här gäller det att hitta en individ som är bra då det finns både mentala egenskaper och fysiska problem inom rasen som jag inte eftersträvar. Nästa valp skulle alltså kunna vara en border collie. Sen som nya raser så skulle jag kunna tänka mig en jaktcocker (har tränat väldigt många ekipage – helhäftiga hundar!), holländsk herdehund/hollandse herdeshond (har ingen stor erfarenhet av rasen men sett ett par exemplar i vardag och träning/tävling vilket gjort mig nyfiken) och jaktgolden (här ser jag dock många individer som ligger på en lite för hög energinivå som jag personligen inte föredrar, men det är klart att en hel del ligger i träningen). Labrador kommer nog alltid vara en obligatorisk ras inom familjen, har jag en känsla av. Men där har vi två som förhoppningsvis finns med oss i många år till.
Familjens nuvarande hundar; Lexus, Enya och Foss.
Det blev ett långt inlägg och det bara om mina egna raser. Längre fram kommer ett nytt inlägg där jag skriver mer generellt kring vad jag sett i träning och tävling inom olika raser där jag coachat andra ekipage. Vad är din erfarenhet av dina egna raser eller andras? Finns det någon ras du är nyfiken på?
Ett ekipage består av tre delar: Hunden. Föraren. Teamet. Ibland händer det att någon av delarna glöms bort, och ni vet väl vad som sägs om kedjor och den svagaste länken?
Beroende på vilken hundsport man pysslar med skiljer det sig förstås åt vad, hur och i vilken omfattning varje del kräver, men att vi behöver lägga tid på alla är ett faktum. Jag har vid flertalet tillfällen sett vad konsekvenserna blir om någon del försummas. Det spelar liksom ingen roll hur vältränade moment hunden har om föraren inte är på banan mentalt.
De flesta har nog hört någon tävlande säga ”Men det där kan hunden hemma utan problem”. Kanske har du sagt det själv. Orsaken till att det inte fungerar vid exempelvis tävling kan vara att hunden inte är tillräckligt förberedd. Även om den kan momenten så kanske den inte har fått träna tillräckligt på att kedja ihop flera moment utan belöning under tiden. Den kan också behöva mer miljöträning, eller så är det något annat som saknas.
Ligger det istället hos föraren kan det handla om saker som prestationsångest, för hög anspänning eller att föraren inte har balans i tillvaron – vardagen tar så mycket att rätt fokus och känsla inte finns där och räcker till för hunden.
Men låt säga att hunden är väl förberedd. Den kan alla moment, har inga problem att kedja ihop flera arbetsuppgifter utan synlig belöning, du har tränat hundens uthållighet och störningstålighet. Du själv är taggad, fokuserad, ligger på rätt anspänningsnivå och kan moment och kommandon som rinnande vatten. Ändå funkar det inte. Då skulle det kunna vara i den tredje komponenten, teamet, det brister. Om hunden kan det den behöver och föraren ”är på banan” och det ändå inte fungerar så behöver troligtvis den gemensamma faktorn mer uppmärksamhet. Känslan av att det är ett gemensamt uppdrag, att man behöver den andra i uppgiften, samarbete, tillit och trygghet är saker som kan behöva stärkas genom fler och/eller bättre aktiviteter som stärker relationen.
Alla behöver få utvecklas utifrån sina förutsättningar, och det kan vara bra att fundera på hur man lägger bästa tänkbara grund hos samtliga. Om man över huvudtaget lägger den tid varje del behöver. Träna dig i att se på er träning i ett utifrånperspektiv. Titta på en del i taget – dig, hunden och er som team – när du planerar, tränar, utvärderar och klurar på nya lösningar.
Ta gärna en stunds reflektion för att komma fram till hur många procent av träningen som ägnas åt att stärka respektive av de tre delarna. Vilken del är svagast när ni står i skarpt läge? Om det brister – vart ligger den verkliga svagheten? Vilken del behöver mer tid och kanske fler stärkande åtgärder? Vilken är den starkaste komponenten och hur har du gjort för att den ska bli så stark?
En kedja är inte starkare än den svagaste länken. Se till att uppmärksamma alla tre länkar och bli ert starkaste jag och vi under 2021. För visst har vi en stark förhoppning om att tävlingar och annat kul kan komma igång snart igen?! 💫
Jag tänker ibland att den som väntar till på måndag eller till första januari inte är tillräckligt motiverad för att verkligen förändras. Skulle motivationen finnas där kunde man inte hålla sig, då ville man börja NU.
Samtidigt tycker jag att den här känslan av att vända blad är fantastisk. En fräsch nystart som många upplever av övergången till ett nytt år. Det är härligt och uppfriskande! Det är klart man ska rida på vågen och passa på att kicka igång när andan nu faller på.
Viljan behöver stöttas av en strategi
Det viktiga är att ha en bra strategi, för det jävlar anamma som bubblar inom många och som skjuter iväg personen som en projektil har bara en begränsad räckvidd. När kraften avtar så gör den det snabbt och lämnar ofta en besk känsla av att ha misslyckats. Igen. Eller ännu värre: en neutral känsla eftersom det var vad man innerst inne väntade sig.
Vill du ha ett annat resultat så har du inget annat val än att göra någonting annorlunda den här gången. Att göra nya försök på exakt samma sätt och förvänta sig ett annat resultat är detsamma som att gå på autopilot och följa samma spår. Det handlar till stor del om mindset, inställning, och om vilken metod man använder.
Jespers och min kurs ”Kom igång och i form med hund” som startar idag ska bli riktigt spännande. Ett gäng personer som tagit ett aktivt beslut om att förändra någonting som de inte är helt nöjda med i livet. Något som många är missnöjda över – hälsan.
En framgångsrik strategi är att förändra en sak i taget. Alltid en sak först. Jag tror inte på helomvändningar där alla livets aspekter och faktorer som påverkar tillvaron helt plötsligt ska förändras. Det funkar för en liten klick människor med en viss typ av egenskaper, men för den stora massan innebär det bara en press och en känsla av att målet är väldigt långt borta. Det här fungerar så länge man fortfarande bärs upp av jävlar anamma-projektilen men när den första kraften börjar ebba ut så rinner ambitionerna ut i sanden. Igen.
En förändring i taget
Därför: en förändring i taget. När man brutit mönstret och hållit i den nya vanan en tid kommer det inte längre krävas ansträngning för att upprätthålla den – DÅ är det dags att introducera nästa förändring. Det sägs att det tar 6 månader att få en ny vana till rutin. Så enkelt är det inte. Hur lång tid det tar beror på en rad olika faktorer och förutsättningar. Det enda vi vet är att förr eller senare kommer beteendeförändringen inte längre kräva någon ansträngning från dig och du kommer sakna den om den uteblir. Det gäller bara att hänga i, ha disciplin och säkerställa kontinuitet.
Den första förändringen kommer troligtvis ge både mer energi, självförtroende och en positiv känsla vilket ger mer och bättre bränsle åt förändring nummer två. Det blir ungefär som ränta på ränta-effekten inom ekonomin.
Förändra en sak och få fler på köpet
I stort sett allt i vår tillvaro hör ihop på ett eller annat sätt. Förändrar vi en faktor påverkas fler saker. Det gäller inte minst för beteenden; tankar, känslor och agerande. Mer om detta kommer i ett inlägg längre fram i bloggen. Lägger vi en medveten strategi kan vi göra en otroligt stor förändring hos oss själva och i vår tillvaro, även med sånt vi försökt förändra förut. Återigen: hemligheten är ett steg i taget. En förändring i taget.
Rätt typ av motivation är viktigare än hög motivation
Att vilja börja på måndag eller första januari kanske inte innebär att personen har en väldigt hög motivation, men det innebär att där finns en vilja. Och finns viljan så kan man börja bygga motivation och skapa nya vanor. Sen finns det ännu en viktig aspekt att ta hänsyn till: det är inte mängden motivation som är det avgörande. Det är typen av motivation. Inre motivation är i stort sett alltid bättre än yttre motivation sett ur flera perspektiv.
Vill du lära dig mer om motivation och hur rätt typ av motivation är viktigare än hög motivation, metoder för att bena upp alla viljor och måsten som irrar runt inom dig och steg för steg nysta upp, sortera och komma till insikt i vad lycka är för dig, då tipsar jag om kursen Personlig utveckling hos PPCS OnlineSkola. Där jobbar vi med allt från din hälsa till relationer, ekonomi, självförverkligande och livsmål och så vidare.
Vill du redan nu komma igång med ökad fysisk aktivitet för en förbättrad hälsa och prestationsförmåga, och vill ha en bra strategi inklusive föreläsningar om vad, varför och hur så kan du gå onlinekursen Kom igång och i form med hund som självstudier. Där får du lära dig mer om fysträning och friskvård för både hund och människa, och får ett 30-dagarsupplägg för att bryta inaktivitet och börja skapa kontinuitet i träningen. För en aktiv, piggare och friskare vardag.
Januarigruppen med coaching är full men i mars startar en ny grupp om du vill gå kursen med stöd av två coacher och kurskamrater. Som självstudier kan du påbörja kursen när och var du vill, precis som med alla kurser i PPCS OnlineSkola – www.ppcs.nu
Detta är en liten blogg med spontana tankar som dyker upp i mitt arbete med pedagogik och psykologi, och träning/tävling med hund. Där jag får stå vid sidan om och betrakta, och ibland stötta, människor i deras kunskaps- och mentala utveckling samt vid hundträning och tävling. Men även mina egna tankar utifrån min tillvaro och utveckling.
I kategorierna kan du enkelt navigera bland de områden som intresserar dig.
