Här kommer ett blogginlägg med ett ämne som jag inte är den första att skriva om, men jag skriver utifrån mitt perspektiv och de hundar jag själv haft eller har. Hur ser jag på metoder och förhållningssätt kontra den hundras man jobbar med?
Raskunskap och -erfarenhet är ett bra utgångsläge. Att i teorin känna till rasens ursprungliga arbetsuppgift(er), användningsområden (usch, känns inte helt 2000-talsaktigt att säga att man “använder” hunden, men jag låter den passera) och vilka egenskaper som genom selektiv avel främjats. Ur den kunskapen kan man få vägledning kring vilka karaktärsdrag som kan väntas framträda och utifrån det fundera kring vad man kan ha för nytta av det i träningen liksom hur man behöver träna för att inte få bekymmer i olika sammanhang.
Individen kontra “rasstandard”
Sen har vi förstås individen. Det finns jakthundar som sakar jaktlust. Vallhundar som är ointresserade av att valla. Draghundar som föredrar slakt koppel. Egenskaper och intressen kan i olika hög grad lockas fram eller hämmas. Ju tidigare man börjar och ju mer fingertoppskänsla man har, desto bättre går det – förutsatt att hunden är mottaglig. Inom många raser ser man en tydlig linje i hur de fungerar i träning och andra sammanhang, men i somliga raser kan det spreta fascinerande mycket. Oavsett om vi står med en rastypisk individ framför oss eller inte, så behöver vi studera och interagera med vår hund för den individ den är. Och med en målbild av vad vi vill uppnå i träningen. Just att lära känna sin egen individ, dess styrkor, sårbarheter, karaktärsdrag och intressen, är det jag lägger mest fokus på i början med en hund och det ingår som en betydande del i mina valpkurser.
Men det får bli ett senare inlägg, det här var tillägnat vilka generella skillnader och särskilda egenskaper jag själv upplevt i de raser jag har eller har haft.
Mina egna hundar
Jag är uppväxt med hundar. Collie, springer spaniel och blandras var de hundar jag hade förmånen att växa upp med. Då levde jag med hundarna utan någon specifik tanke på träning. Jag kommunicerade med dem på det okomplicerade, rena och naturliga sätt som barn ofta interagerar med djur.
De hundar jag haft i vuxen ålder och som jag tränat med mot specifika mål i vardag eller momentmässigt har varit av raserna schäfrar, dvärgpinscher, greyhound och i dagsläget border collie och (jakt)labrador. Alla har de haft sina fördelar i träningen, och utmaningar.
Båda schäfrarna var väldigt öppna och tillgängliga, och hade otroligt lätt för ordförståelse. De lärde sig “svenska” nästan av sig själv. Den första hade problem med sig från sitt tidigare liv vilket gjorde att allting inte fungerade med andra människor, men i samspelet med sina närmsta var det en kommunikation som flöt otroligt fint. Den andra schäfern var också en omplacering som troligtvis hade fått för lite av allting, både aktivering och struktur, så han var en enorm utmaning i vissa situationer men fortfarande otroligt fin i kommunikationen. Båda hade en hög arbetsdrift och belöningen var inte det primära utan jobbet i sig var belönande. Speciellt Kim, min första schäfer, ville inte ens ta belöningar om han inte hade jobbat sig till dem. Ingen av dem låg på gränsen till för mycket som jag upplever att många schäfrar gör, och de var inte alls pipiga utan generellt mycket lugna och balanserade individer med hög motor och arbetskapacitet.
Dvärgpinschern var mycket mer mild i sin approach än vad rasen generellt representerar, men han hade fortfarande den karakteristiska energin, kvickheten och väldigt höga godismotivationen som gjorde honom lättränad. I vardagen var han lättsam men ville alltid vara nära och hade separationsångest, ville aldrig vara ensam.
Det jag fick jobba med i träningen var stadga och att samla tankarna, och att inte låsa sig vid belöningen utan att vara medveten om vad han egentligen gjorde. Kunde jag balanserade på den nivån så var han lättlärd och lättmotiverad. Det gällde att vara tydlig i träning, både med upplägg, belöningar, belöningssignaler och så vidare, och bäst resultat, känsla och energi fick jag om jag visade vad jag ville att han skulle göra. Det var i samband med denna hund jag upptäckte fördelar med att visa hunden kontra frishejping.
Föremålsintresset var lågt så det tog flera år innan jag lyckades få honom att kampa och greppa något föremål. I övrigt var han med på vad som helst och vi tävlade agility, lydnad, rallylydnad, freestyle och HtM. Det här var en hund som ALDRIG blev trött. Jag tror aldrig att jag lyckades träna slut på energin. Han var väldigt observant och inlärning genom härmning fungerade fint med honom. Otroligt rolig att träna!
Greyhounden flyttade egentligen till oss för att vara sällskap och motionskompis. Jag hade inga ambitioner att träna målmedvetet eller tävla. Började bara med min vanliga grundträning för att den är både rolig och praktisk för vardagen – vem vill inte ha bra kontakt och samarbete med sin hund oavsett vad eller hur den ska träna sedan? Det enda vi tränade på var kontaktleken och ingångar under det första halvåret, utöver vardagsträning att kunna vara lös överallt och så vidare. Sen fick jag för mig att ta med henne på en tävling när Nevill ändå skulle tävla, och plötsligt var hon en tävlingshund som älskade både träning och tävling. Under hennes karriär hann vi med att komma upp i avancerad klass i rallylydnad och tävlade sig till championatet i HtM samt kvalade och deltog vid ett par SM i HtM.
Med Lillibi behövde jag förklara saker tydligt, ta en sak i taget och inte jobba för länge varje gång. Den mentala uthålligheten tog tid att bygga upp och det märktes när energin tog slut i huvudet, då fejdade hon ut och “fattade ingenting”. Det tog längre tid att lära in saker och ordförståelse var svårt, men hon hade alltid en glädje och ett engagemang i träningen. När hon väl hade lärt sig något så satt det som berget! Till hennes stora förtjänst hörde att hon var otroligt okänslig för störningar. Andra människor, hundar och tävlingsplatser påverkade inte hennes förmåga att jobba. Inte ens efter att hon blivit attackerad av en annan hund och fått sy och lägga dränage.
Den här typen av hund är avlad för att jobba självständigt och man kan inte “ta för givet” att hon ska göra det jag ber om ur en drift att vara till lags som många andra hundtyper. Därför behövde jag alltid vara utrustad med en bra belöningsstrategi. En tydlig träning, riktigt bra belöningar och mycket tålamod från min sida tog alltså denna hund otroligt långt i träningen – det fick henne att älska att träna! I vardagen var hon en fantastiskt trevlig individ både hemma och ute på äventyr. Smidig och generellt mycket trevlig att ha att göra med.
Lexus som jag har nu är en border collie, och precis som alla andra hundar jag haft är han synnerligen mild jämfört med många andra rasfränder. Måhända att mitt eget lugn smittar av sig, eller så har jag helt enkelt haft förmånen att få individer som passar mig som person.
Lexus är ändå rastypisk på många sätt. Han är arbetsvillig, har så kallad “will to please” och mycket motor i jobbet. I vardagen är han lugnet själv. En lättillgänglig och känslig individ som läser av omgivningen inklusive mig och det krävs bara små signaler från oss båda i kommunikationen. I detta ingår att han läser av känslor, både hos mig och hos andra människor, och han vill gärna “fixa” det som behöver fixas.
Känsligheten är både en förtjänst och en utmaning, förstås. Om jag sköter mina kort rätt så kan vi utföra precis vad som helst, men om jag ställer fel typ av krav, för höga krav, är otillgänglig eller i fel sinnesstämning så fungerar det inte alls. Eftersom arbetsmoralen är så hög så kan det hos en sån här hund vara lite svårare att märka av när uthålligheten tar slut. De slutar ju liksom inte jobba. Man får istället vara observant på andra tecken, så som energinivå som förändras, ofta kanske höjs mot gränsen till stress. Fler felbeteenden i träningen. Mer “desperation”, ja fel känsla helt enkelt. Det här är den hund som har varit allra svårast att tävla med av mina hundar på grund av störningskänslighet, men det vägs förstås upp av alla andra styrkor. Miljö- och störningsträning är något jag hela tiden måste lägga tid på.
Det är ingen slump att många som satsar högt inom hundsport vill ha en vallhund, gärna en border collie. Med rätt handlag är det en riktig arbetsmaskin som levererar engagemang och kvalitet. En lojalitet som sträcker sig längre än man kan föreställa sig. Snabblärd, på gott och ont, och en smidig kropp som (när den är i bra form) kan utföra många olika typer av arbeten.
Arbetet i sig är belönande för Lexus, och jag upplever att belöningarna i träningen mer är för vägledning – som en tydlig signal att han gör det jag tänkte mig – än enbart lön för jobbet. Det gäller att som border collie-förare öva upp många olika förmågor, finkänslighet, tydlighet och en kvickhet för att kunna fånga de beteenden man vill ha och förebygga problem som kan dyka upp om man inte är observant. Lexus har några beteenden som kunde ha blivit problematiska om jag inte uppmärksammade dem och hämmande dem redan från början.
Lexus har tränat och tävlat flera olika sporter så som lydnad, rallylydnad, agility (bara tränat på enkel nivå, ej tävlat), freestyle och HtM, och tränat vallning och barmarksdrag utan tävlingsambitioner. Vi lägger mest fokus på HtM just nu där vi representerar svenska landslaget och förhoppningsvis har några mästerskap framför oss under året om bara läget vänder och världen öppnar igen. Oavsett träningsegenskaper och dessa kvalitéer så är Lexus som person den allra första fördelen för mig. Att ha en så omtänksam, mjuk och kärleksfull individ i sitt liv är det allra bästa med honom.
Jag tränar nu också labradoren Enya som bor i familjen. Hon är av jakttyp, och man kan väl säga att vi är i början av vår träningsresa tillsammans. Det här ska bli en otroligt intressant process att följa och det jag hittills sett är mängder av förtjänster i form av arbetsvilja, energi och positivitet. Det är en ung individ som fortfarande har mycket myror i brallan och svårt att hålla fokus på en sak en längre tid. Därför jobbar vi just nu mest med stadga, att bygga relation och skapa gemensamma verktyg i träningen för att hitta rätt känsla. Kroppstypen är mer stabil jämfört med Lexus, så rent fysiskt tar vissa övningar längre tid att bygga upp. Vi kommer därför lägga en del tid på att utveckla de fysiska förutsättningar. Hon är otroligt stark och explosiv, men behöver jobba upp en del rörlighet och kroppskontroll för att mer avancerade övningar ska fungera längre fram. Vi jobbar nu alltså mest med grunder och jag har smugit igång med lite positionsinlärning inför HtM, även om vi inte helt bestämt vad vi ska satsa på.
Givetvis har hon en fantastisk kapacitet med nosen, och även om jag tränat lite nosework så är det främst husse som jobbar med spår och sök-aktiviteterna.
Tänkbara raser
Vilka hundar skulle jag kunna tänka mig som framtida ras då? Jag är väldigt nöjd med den konstellationen vi har nu. Men visst finns det raser jag är nyfiken på, raser jag skulle vilja ha igen och så planeras det förstås för nästa valp som ska få flytta in.
Jag tyckte väldigt mycket om schäfrarna vi hade och om jag visste att jag fick en individ som var bra mentalt och fysiskt så skulle jag gärna ha en schäfer igen. Men det är inget som är aktuellt utan mer en känsla, kanske en saknad av de individer jag hade. Greyhound kommer jag absolut ha igen! Jag är verkligen förtjust i vinthundar och just greyhounden känns som en ras som passar mig väldigt bra. Border collie är också en ras som passar mig som person och mina egenskaper. Även här gäller det att hitta en individ som är bra då det finns både mentala egenskaper och fysiska problem inom rasen som jag inte eftersträvar.
Nästa valp skulle alltså kunna vara en border collie. Sen som nya raser så skulle jag kunna tänka mig en jaktcocker (har tränat väldigt många ekipage – helhäftiga hundar!), holländsk herdehund/hollandse herdeshond (har ingen stor erfarenhet av rasen men sett ett par exemplar i vardag och träning/tävling vilket gjort mig nyfiken) och jaktgolden (här ser jag dock många individer som ligger på en lite för hög energinivå som jag personligen inte föredrar, men det är klart att en hel del ligger i träningen).
Labrador kommer nog alltid vara en obligatorisk ras inom familjen, har jag en känsla av. Men där har vi två som förhoppningsvis finns med oss i många år till.
Det blev ett långt inlägg och det bara om mina egna raser. Längre fram kommer ett nytt inlägg där jag skriver mer generellt kring vad jag sett i träning och tävling inom olika raser där jag coachat andra ekipage.
Vad är din erfarenhet av dina egna raser eller andras? Finns det någon ras du är nyfiken på?
